Vissa saker kallas för dofter, andra kallas för stanker. En doft är något man njuter av. Det heter ju att det doftar gott. En ros, en nyklippt gräsmatta, en Bouillabaisse. Gott, gott, gott. Något som luktar kan både vara positivt eller negativt. Det luktar sulfatfabrik, till exempel. Eller det luktar nybakat. Ogott eller gottgott.
Man kan också ha delade meningar om vad som luktar gott när det kommer till rökverk. Cigaretter kan lukta bäver medan pipa kan dofta herre. Cigarrer är dock en vattendelare. Här finns två läger, de som gillar lukten av en riktigt fin Havanna eller de som rent demonstrativt slår upp alla fönster och dörrar för att vädra ut samt åsamka icke ont anande cigarrrökare dubbelsidig lunginflammation.
Något som dock de flesta är överens om är att surströmming stinker, luktar riktigt illa. Men, om man öppnar burken försiktigt och utomhus så är de fermenterade fiskarna en riktig delikatess. Det finns många klipp på YouTube från utlandet där man uppmanar folk att skicka in äcklig mat som skall provätas för öppen kamera. Surströmming verkar vara en favorit. Folk ulkar, svettas, springer runt och gapar, river husvagnsinredningen o s v allt för den lilla delikatessen som vi kalllar surströmming.
Det finns en frukt i sydostasien som heter durian. En lustig frukt som ser ut som en stor melon med stora taggar på skalet. Man äter bara innehållet som liknar ett par dåligt stoppade tjocka korvar. Det skall vara en delikatess, sägs det. Man har speciella durianfestivaler där man kan prova olika sorters durian. McDonalds lanserade nyligen också en durianglass som genast blev omåttligt populär.
Durian sägs vara bra mot håravfall, vatten i knäna, mörkerseende, nageltrång och sådant som alla lider av mer eller mindre. Känner du dig förkyld, tryck in en durian. Deppad? Durian! Tennisarmbåge? Ja, durian klarar av allt som modern medicinsk kunskap inte har något botemedel för. Jag slår vad om att den är bra mot malaria också.
Men varför finns inte denna mirakelfrukt någon annanstans än i sydostasien? Det finns en väldigt god anledning. Den luktar pyton! Durianfrukter säljs i gatustånd och äts med fördel utomhus. P g a den våldsamma ”doften” är den förbjuden i hissar, tunnelbanor, restauranger, taxibilar, bussar o s v. Den stinker något alldeles oerhört. Tycker vi, som inte är vana. Men plocka fram en durian och asiater sticker gladeligen snoken rakt ner i fruktköttet, tar några kraftiga inandningar och himlar med ögonen. Himmelriket är här! Sedan mumsar man i sig fruktköttet under högtidliga former och låter sig väl smaka medans vi som inte är vana hänger ut genom fönstret och kippar efter andan. Har man väl känt lukten, glömmer man den aldrig.
Eftersom jag har många svenska och utländska vänner så tänker jag försöka sammanföra surströmming och durian till en enda lång doftsensation. Jag har dock inte hittat en lokal med tillräckligt bra ventilation. Ännu.
Ola Sjösten chefredaktör