Först en liten lektion för historielösa. Det finns några få rundningsmärken i historien som utgjort en avgörande betydelse för vad som innan varit och vad som kom efter. Månlandningen den 20 juli 1969 är ett sådant tillfälle. Woodstockfestivalen en annan. Hur man än ser på musik av alla genrer så kan man inte komma runt det faktum att de tre dagarna mellan 15-17 augusti för alltid förändrade världen. Inte bara musikaliskt utan även politiskt och filantropiskt. Och för att sätta Woodstock i ett sammanhang så måste man förstå historien och omfattningen.
Det som var planerat att bli en liten, obskyr hippiefestival växte snabbt och ryktet spred sig att något helt enastående skulle äga rum på Max Yasgurs mjölkfarm i Bethel, strax nordväst om New York. Man hade räknat med runt 40.000 besökare men man uppskattar att drygt 450.000 människor kom och att ytterligare 1 miljon var på väg men aldrig hann fram. När det var som värst ringlade bilkön hela vägen från Bethel till New Yorks Brooklyn Bridge.
Artisterna avlöste varandra och mitt under konserten drog ett oväder in som förvandlade festivalområdet till en enda lervälling. Men budskapet “love, peace and music” var här för att stanna. Artister som spelade var bl a Richie Havens, Ravi Shankar, Arlo Guthrie, Joan Baez,
Carlos Santana, Canned Heat, Grateful Dead, Creedence Clearwater Revival, Janis Joplin, The Who och många, många andra. De flesta kanske har sett det mest omtalade klippet när Jimi Hendrix spelar “Star Spangled Banner”.
Nog med bakgrund och nu till saken. För att hylla och högtidlighålla minnet av denna episka konserthelg för 50 år sedan turnerar just nu Sveriges artistelit med “Woodstock 50”. Det hade kunnat bli hur mossigt som helst med en massa föredettingar som vill manifestera att det minsann “var bättre förr”. Detta är absolut inte fallet med denna konsert. Det visar att gammal är äldst och kan leverera musik och underhållning av yppersta märke.
Dan Hylander verkar som en sammanhållande historieberättare med skickliga instick av de övriga medverkande. Och roliga sidospår fattas verkligen inte. Redan tidigt levererar Mats Ronander och Mikael Rickfors några fina och kompetenta tolkningar vilket direkt sätter tonen för resten av kvällens övriga artister. Och när Janne Åström sedan levererar underbara “With a little help from my friends” i sann Joe Cocker-anda är det som om publiken uppgår i extas. En annan artist som verkligen kan leverera är LaGaylia Frazier. Hennes tolkningar av några av Janis Joplins klassiker är fullkomligt magiska. Hon gör också några Sly & The Family Stone-låtar som också verkligen lyfter taket på Nöjesteatern.
Gitarristen Conny Bloom kan också konsten att leverera. Ömsom med riviga solon, ömsom svaga viskningar. Han dompterar bandet och publiken precis som han önskar.
Kvällen räkmacka var nog ändå Clas Yngström. Inte för inte betraktas han som nestorn när det kommer till musik från den tiden och speciellt Jimi Hendrix. Kvällens Jimi-låtar var givetvis “Hey Joe”, “Crosstown traffic” och “Let me stand next to your fire” bl a. Och den enda som kan leverera Jimis Woodstock-klassiker “Star Spangled Banner” är ju givetvis Clas Yngström. Med frenesi och attityd skjuter han ut Jimis frustration och ilska ur sin egen rosa Stratocaster. Clas har nog aldrig varit mer “on fire”, så att säga.
Överlag en energisk och spännande hyllning till Woodstock-festivalen. Artisterna verkar trivas tillsammans och kompbandet är lovligt tight. De flesta av oss var inte på plats 1969 men detta är gott nog. Mer än gott nog.
