Just nu befinner sig Sverige i en Mellobubbla. Ja, det kanske är lite att ta i men så här års ska det gallras ut vem som skall representera landet i Eurovision Song Contest i Tel Aviv senare i år. I ett utvalt antal städer avgörs vem som anses vara bäst på att sjunga och dansa. En riktig långkörare och för de som inte riktigt når upp till tv-publikens gunst första gången så finns det Andra chansen där man återigen kan framföra sitt alster och hoppas på det bästa.
För 30, 40, 50 år sen…
För oss som växte upp på 1960-70-80-talen är detta något främmande. Då fick man en chans och var man inte tillräckligt bra så fick man dra sig tillbaka och slicka såren till nästa år. På det viset avgjordes det vem som skulle få äran och vem som skulle få turnera i folkparkerna under sommaren. Nu har det blivit något urvattnat och långdraget där skivbolagen verkar bestämma vem som skall sjunga och vad de skall sjunga. Även om SVT vägrar att erkänna att Mello har blivit en marknadsföringsplattform för skivbolagens artister så är det nog så det är ändå.
Mellogeneralen
Christer Björkman styr och ställer mycket efter eget gottfinnande och med lite hjälp av marknadskrafterna. Nu skall man ge Björkman en eloge för att ha utvecklat Mello till vad det är idag men det är lite för uppenbart att man ser Mello som en marknadsföring av nya artister som skivbolagen vill tjäna pengar på. Det tycker jag är synd. Många unga artister dras med i Mellobubblan där man stryker dem medhårs och pumpar upp deras artistegon bara för att sedan, ifall de inte gick vidare i tävlingen, bara släppa dem som en het potatis. Man passar på att dra in gamla artister också bara för att det är bra för publiciteten runt arrangemanget. All heder åt Jan Malmsjö och Ann-Louise Hansson, de vet nog vad de ger sig in i, men de purunga artisterna får snabbt möta den hårda och kalla verkligheten ifall de inte levererar. De är förbrukade innan de ens påbörjat sin artistkarriär, liksom.
Och sen…
Det skall bli spännande att se vem som tar över efter Christer Björkman och hur Mello kommer att utvecklas. Nu är jag inte förespråkare för att man skall tillbaka till det gamla konceptet där alla låtar framfördes av en och samma artist men så som man håller på nu är inte speciellt spännande. Stora, dyra TV-produktioner med programledare som gör allt för att verka coola och ”hänga med kidsen”. De blir lite tragikomiskt, på något sätt. Mello har många likheter med Idol, faktiskt. De som inte lyckas blidka domarna eller TVpubliken förvisas till historieböckernas glömska och ett otal försök att återuppliva en artistkarriär som dog på de blanka golven.
Ola Sjösten chefredaktör
BILD: SnapStock on Pixabay