Nyligen hade föreställning “Divaer i Glas” premiär på Tivoli och just i Glassalen. Denna ikoniska byggnad har i en lång rad år hälsat både den entusiastiska publiken och världsstjärnor på tillfälligt eller längre besök välkommen. Och det är just detta som man tagit fasta på i föreställningen som visar axplock ur den anrika historiska byggnadens gäster.
Sarah Vaughan, Marlene Dietrich, Ella Fitzgerald, Birgit Brüel, Monica Zetterlund, Rosemary Clooney, Josephine Baker och Eartha Kitt framför sina svängiga klassiska örhängen och en och annan eftertänksam melodi. Och mitt i allt ihop dyker Poul Henningsen upp och får klä skott för Glassalens synnerligen obekväma stolar. Det var nämligen han som svarade för återuppbyggnaden av Glassalen efter Andra Världskriget då byggnaden brann ner under en bombräd.
Som sammanhållande ande ses Preben Uglebjerg som konferencier. Men vänta nu, var det inte han som omkom i en tragisk bilolycka 1968? Och Sarah, Ella, Marlene och alla de andra. De har väl också “kilat vidare”?
Jovisst, det stämmer men det är endast deras fysiska närvaro som saknas, deras andar och gärningar svävar fortfarande i och omkring Glassalen. Om man lyssnar riktigt noga kan man fortfarande höra Ella Fitzgeralds mäktiga röst och underbara frasering och helt ärligt, Josephine Baker mäktiga personlighet “never left the building”.
Det är en kvartett av danska och svenska entertainers som tagit sig an uppgiften att återskapa lite av Glassalens historia i föreställningen “Divaer i Glas”. Caroline Henderson, Birgitte Hjort Sørensen, Kaya Brüel och Carsten Svendsen kastar sig ut i hantverket och ikläder sig samtliga rollen med liv och lust. Tillsammans med liveorkester och helt fantastiska dansare blir det en fartfylld show med både högt och lågt.
Man har i stort sett rott hem en show som underhåller och omfamnar publiken. Man har tagit fasta på de olika artisternas egenheter, som t ex Marlene Dietrichs odödliga “one-liners” och Preben Uglebjergs flamboyanta personlighet.
Men det fattas en röd tråd, tyvärr. Det blir lite nummerrevy utan sammanhang. Som t ex föreställningens final. Ett högoktanigt nummer med fest och färger men publiken förstår inte att detta är finalen förrän just när finalen är över. Ner med ridån, tänd i salongen och så var det slut, liksom. Prestationerna finns där och materialet är bra och genomarbetat men det behövs lite ompaketering för att det skall bli en supershow.
Foto Rumle Skafte